Christer Strömholms bok “Vännerna på Place Blanche” kommer ut i en ny och omarbetad fransk-engelsk version. Läs om den i FOTO nummer 11. I samband med arbetet med boken gjorde en av initiativtagarna, Anna Nilsdotter, en intervju med två av huvudpersonerna, Jackie och Nana.

Jackie och Nana, Paris idag

Under 1950- och 60-talen lyste välformade neonskyltar upp natten på Place Blanche i Paris. De speglade sig förföriskt i den våta asfalten och bilarnas blanka tak.

Skyltarnas smutsiga skelett hänger kvar på de slitna husfasaderna och vittnar om en gången epok. Man anar de eleganta entréerna och blinkande ljusen. Nattklubben Pigalls klassiska siluett av en dansande kvinna är bortglömd av tiden. Men hon påminner ännu om platsens lockelser. Strippklubbarna ligger fortfarande tätt och inkastarna tigger envist men uppgivet om de förbipasserande männens uppmärksamhet.

Det var i de här kvarteren vänskapen mellan Christer Strömholm, Jackie och Nana uppstod i slutet av 1950-talet. Jackie och Nana blev Christers favoritmodeller bland de unga transsexuella i kvarteren kring Pigalle.

De lade märke till fotografen på brasserie Place Blanche. Med sina militärkläder, stora kängor och ringen i örat skilde sig Christer från de vanliga cafégästerna. Han iakttog dem under flera kvällar, med kameran väl synlig. Mellan sina nattliga turer på trottoaren kom Jackie och Nana in för att ta en kopp kaffe, bättra på sina välmålade ögon eller vila sina ömma fötter i alltför spetsiga skor.

Man kallade dem nattfåglarna eller änglarna.

För Christer blev de Vännerna från Place Blanche.

I en intervju med journalisten Helene Hazera i tidningen Libération 1992 berättar Jackie:

– De första bilderna på Nana och mig togs på brasseriet vid Place Blanche i oktober 1959. Jag bar en svart latexkappa och vi fortsatte fotoseansen hemma i vår lilla enrummare på Rue Coustou. Nana och jag var ganska omedvetna om vad som hände. Några dagar senare kom Christer tillbaka med en orange Agfalåda fylld med bilder. Förtroendet mellan oss hade fötts. Han hade förstått vår narcissistiska sida.

Det var en tid när polisen jagade transvestiter på gatorna. Anledningen var att de hade lämnat cabaretvärldens skydd och vågat sig ut på stan i kvinnokläder. Eller ännu värre, att de öppet hade lockat till sig kunder. Straffet var tio timmar i arresten, dryga böter eller, för prostitution, fängelsestraff. De hittade inga jobb eftersom legitimationen inte stämde överens med kvinnan framför arbetsgivaren. Samhället förnekade deras existens och de utelämnades till prostitution för att få ihop pengar till den efterlängtade och dyra könsbytesoperationen.

I Sverige publicerade Christer Strömholm  boken Vännerna från Place Blanche 1983 på initiativ av Johan Ehrenberg på tidskriften ETC. Boken har blivit ett viktigt manifest i de transsexuellas historia och den talar om människans rättighet att leva sitt eget liv.

Nu ska en ny version ges ut i Frankrike och i England och femtio år efter att bilderna togs har Christers son Joakim och jag stämt träff med Nana på järnvägsstationen i Montparnasse. Joakim blev som sjuttonåring presenterad för den exotiska skönheten på ett café i Pigalle. De har inte setts sen dess. Jackie och Joakim har däremot haft kontakt under åren.

Vi ska diskutera projektet med huvudrollsinnehavarna samt journalisten Helene Hazera. Nana har tidigare tagit avstånd från bilderna som påminner om den hårda tiden. Idag lever hon ett tryggt liv med man och hund i en småstad och värnar om sin integritet. Många av vännerna har dött, inte sällan av orsaker som självmord, droger och till och med mord. Några lever lyckliga, harmoniska liv och vill inte att bilderna på dem ska publiceras då rädslan för omgivningens oförståelse finns kvar. De bilderna måste väljas bort och andra tidigare opublicerade tillkommer. Helene Hazera som är väl förtrogen med ämnet och vännernas värld, har intervjuat Jackie och Nana om tiden på Place Blanche för boken.

När vi kommer till perrongen står Jackie redan och väntar. Jag känner genast igen hennes eleganta siluett och långa raka hår. Hon liknar Garbos drottning Kristina där hon spanar over rälsen. Hennes enorma örhängen klirrar mot mitt öra när vi hälsar. Hon talar vänligt med sin melodiösa och dramatiska röst.

Jackie och Nana lärde känna varandra på Place Blanche i slutet av 50-talet. På Christers tidiga bilder ses två vackra ynglingar som håller på att utvecklas till kvinnor. Fotografierna av dem två tillsammans utstrålar samhörighet, lekfullhet och skönhet. Vänskap betydde mycket i den hårda vardagen. Många försköts av sina familjer som inte accepterade att de var kvinnor, födda i en mans kropp.

Nana gör entré i vimlet på perrongen och hälsar oss med ett stort varmt leende. Samtalet kommer igång redan i den bussen på väg till hennes hotell. Damerna på 71 respektive 73 år kivas vänskapligt som två tonårsflickor. Jackie avslöjar retfullt att Nana alltid har stulit hennes pojkvänner, men att de som tur är inte alltid hade samma smak! De är mycket vackra, utstrålar energi, intelligens och stolthet. Jag förstår Christers kärlek och fascination.

I Nanas hotellrum sitter vi alla på sängen och tittar i ETC:s bok om vännerna från Place Blanche. De beundrande, roade, nostalgiska och ibland ironiska kommentarerna kunde ha fällts av en familj som återfunnit ett gammalt fotoalbum på vinden.

Varje porträtt har sin historia och sitt öde.

Madame Marcelle fick sin eyeliner tatuerad på en uppfostringsanstalt – så bestraffades pojkar som klädde sig i flickkläder. Cobra och Kismie dog i en flygolycka ovanför Mount Fuji när nattklubben Carrousel skulle turnera i Japan. Caprice dog av en överdos heroin. Hon hämtade sig aldrig efter förlusten av sin bästa väninna Cobra.

Där är den paranta Madame Agathe med handväskan chict på armen. Ryktet gjorde gällande att den innehöll en hammare. Hon var en flink ficktjuv och bestal sina kunder på deras plånböcker. Om hon blev upptäckt påminde hon kunden om att hon var man och hotade att knulla kundens hustru följande dag! För de stulna pengarna köpte hon pråliga plastsmycken på varuhuset Monoprix!

Nana och Jackie konstaterar sakligt att de som är nakna på Christers bilder troligtvis har klätt av sig på eget initiativ. Han gav aldrig några direktiv om hur de skulle agera framför kameran. Jackie berättar om sina fotoseanser med Christer.

– Stämningen var avspänd och byggde på förtroende och vänskap. Ett litet telefonsamtal från Christer, snabbt på med eyeliner och läppstift och vi var redo att träda i dansen. Vi lekte operettdivor. Vi roade oss helt enkelt! Ofta tog vi en liten paus på en bar och sedan poserade vi framför kameran igen. Det var behagliga upplevelser på den tid när Paris fortfarande var Paris. Vi var otåliga att få se resultatet och fick välja favoritbilder från kontaktkartor.

Christer levererade bilderna vid sin följande Parisvistelse.

– Aldrig kunde vi föreställa oss att bilderna skulle bli så kända och få den betydelse de har idag.

Jackie blir sentimental över det svunna Paris, men avslutar med att säga att saker och ting måste förändras.

Nana ser tankfullt på Christers porträtt av henne och kommenterar sin hårda blick under åren 1958–61.

– Den kom av att jag var tvungen att försvara mig. Min familj försköt mig, de hotade med att spärra in mig på dårhus. Lyckligtvis hade jag en styrka som tillät mig att gå igenom tuffa perioder och ändå vara lycklig.

Christer brukade ibland hämta Nana i sin lilla Saab. Han kände Paris väl och fotograferade henne i stadens nattljus eller i bilens strålkastarljus. Han visste också vilka hotellrum och kaféer som hade det bästa ljuset. Nana skriver i ett av sina brev till Christer att hon längtar efter att bli fotograferad. Hon har frågat några bekanta fotografer, men de har ont om tid och förmodligen är det inte heller värt försöket. Hon har blivit erbjuden att posera i hatt och hoppas att det ska bli av.

Christers öga fångade med ömhet och respekt deras kvinnlighet och intelligens på bild. Ett lyckat möte mellan Jackies och Nanas naturliga begåvning framför kameran och Christers förmåga att med ljusets hjälp framhäva sina modellers grace och skönhet. Ibland fick en tufsig kattunge eller en liten hund i modellens beskyddande famn förstärka det kärleksfulla. Christer skildrar inte längre det svarta i den hårda tillvaron utan stämningen är mjuk och sensuell, byggd på förtroende och förståelse. Utanför den intima sfären finns motståndet från en intolerant och hård värld.

Nana berättar att Christer inte var så meddelsam. Hans ögon var alltid halvslutna som om han funderade på något upptåg. Hon såg honom aldrig upprörd eller arg, inte ens då någon bild inte tillfredsställde honom.

– När jag tänker på Christer ser jag honom som en fjärilsamlare, säger hon. Vi var de vackra fjärilarna i en låda som han öppnade och han studerade oss fascinerat. Jag låg fortfarande i min puppa när jag lärde känna honom.

Nana blir besvärad och ursäktar sig inför Joakim. Hon undrar om han tycker att hennes beskrivning av Christer är sårande.

– Det var vi, utan krusiduller, sådana vi verkligen var, naturliga alltså! Hans omsorg berörde oss. Christer lät oss vara ifred, ställde aldrig några intima frågor, säger Jackie.

Jackie har flera favoritbilder från gator och hotellrum. Nana har svårt att välja en enda bild, det finns så många.

Men det finns ett fotografi båda två älskar:  Jackie och Nana framför Métro Blanche, skrattande, i modeposer, med sin hund bredvid.

– Man ser verkligen att vi njuter av att bli fotograferade. Christer tog bilder på oss, som vi ville bli sedda.

Favoritbilderna är inte kända och har sällan eller aldrig publicerats. De känns mer privata. Vänskapen är påtaglig i dem.

I Christers låda med brev hittar vi en intervju – där Christer intervjuar sig själv. Han skriver sina frågor i röd tusch och svarar utförligt i svart.

“Vad fick dig att fotografera just dem?

Jag sökte människan i den yttre marginalen – jag sökte randexistenserna. Transvestiterna hittade jag mest av en tillfällighet, men tillfälligheten blev snart ett personligt intresse som ställde stora krav på sanning.

Jag ville skildra verkligheten. Den var svårskildrad, skrämmande, fascinerande. Jag fann hos transvestiterna i lika hög grad sanning som jag fann förljugenhet hos dem som tagit ställning mot transvestiterna.

Invanda värderingar gällde inte längre.”

När Joakim undrar vilka år bilderna är tagna hänvisar Nana till sina kläder. Hon minns vilket år hon bar en särskild dräkt eller jacka.

– Ja, där har jag den gröna angoratröjan, den dagen hade jag sett Hiroshima min älskade. Det var år 1959 och en skådespelare slog följe med mig till bion.

Tidigare generationers kvinnor kopplar ofta samman sina minnen med kläderna de bar vid olika tillfällen. De har ett vårdande och sensuellt förhållande till sina kläder. Deras minnen och identitet finns i tygerna. Det måste ha givit en stark njutning och känsla av befrielse för vännerna att äntligen få klä sig som de kände sig. Att vara fina och feminina.

För Jackie är det örhängena och armbanden som får henne att minnas. Hon ser att en viss bild togs ett visst år eftersom hon på den bär armbandet hon köpte under en resa i Marocko.

Nana berättar om en oärlig klubbägare i Amsterdam som inte ville betala henne för två veckors dans. De bråkade vilt och hon kastade med oanade krafter en gastub genom nattklubbens skyltfönster. En glasbit skar upp en artär i chefens ben och han blödde ymnigt.

– Den dagen var jag väldigt chict klädd i korta shorts och höga rosa stövlar. Jag skickade ett bud med rosor till chefen när han låg på sjukhuset.

– Hur kan man se chic ut i sådana kläder? kommenterar Jackie.

Helene Hazera har uttryckt sin beundran för Jackie som kommer från en enkel bakgrund, och ensam byggt upp sin kulturvärld. Jackie sjöng på nattklubben Carrousel och kan större delen av de franska visorna från 1930- och 40-talen. Hon har enorm fantasi och kan skapa en historia av ingenting.

På en av Christers mest kända bilder av Jackie håller hon upp en liten hund. Man ser hundens mage och svansen som sticker rakt ut mellan benen. Jackie ler spjuveraktigt och tittar in i kameran.

– Det är Adèle Chanel Mannequin! Nana hade hittat valpen vid några soptunnor och tagit med den hem till enrummaren vi delade. Eftersom Nana älskar sovmorgnar blev det jag som fick ta hand om hunden med det passande namnet!

I en bildserie går två sofistikerade damer i svart och vitt över gatan i ett vackert Parisljus. Det är från en dagsutflykt i Marais, långt från Place Blanche. På 60-talet var dessa kvarter nedgångna och rivningshotade.  Bilderna skiljer sig från Christers övriga och liknar mer privatbilder på kompisar. Inför utflykten till Place Vosges hade flickorna klätt sig i kontrasterande svarta och vita kläder, vit kappa till Nanas svarta hår och mörka ögon, och svart kappa till Jackies blonda hårsvall.

I samma serie ser man dem med konstnären Daniel Spoerri. Nana berättar att Christer ofta presenterade dem för sina konstnärsvänner.

– Nya världar öppnades. De tog oss för vad vi var, ingenting var sensationellt, menar hon. Vänskapen mellan Christer, Jackie och Nana innebar många ömsesidiga upptäckter. I ett brev skriver Nana till Christer att hon ska träffa han vän, den unga poeten. Förmodligen är det Paul Andersson hon syftar på.

En varm vårdag fem månader senare promenerar vi med Jackie och Nana mot deras gamla kvarter i Pigalle. Under promenaden berättar de om caféer och kabaréer som inte längre finns. I hörnet av Rue Duperré och Rue Fromentin låg caféet Jour et nuit. Jackie berättar att det hade ett troget klientel av gamla prostituerade. Innehavaren, en skallig madame, brukade sjunga för sina gäster, lyfta upp kjolen och spela bas på trosorna! Jackie sjunger och visar med sina långa smala fingrar och delikata gester hur det gick till.

De pekar mot en liten restaurang snett över gatan och berättar att där växte skådespelerskan Jeanne Moreau upp. Jackie är i god form, och när Joakim nickar i riktning mot Place Blanche och frågar Ska vi gå upp? svarar hon raskt:

– Det kostar 50 francs inklusive rummet!

Nana skrattar och menar att det där är en gammal yrkesskada. Man glömmer det aldrig. Det är som att lära sig cykla. Men bakom skämten finns förstås också allvaret. Att gå på gatan var avskyvärt, och ingenting de drömde om.

Det blir en känslosam promenad som lockar fram många minnen och oväntade skratt. Men när vi går förbi Nanas första bostad i Montmartre stiger tårarna upp i hennes mörka ögon.

I boken Les amies de Place Blanche berättar Jackie och Nana om sina ungdomsår och sitt sökande efter frihet. Tillsammans med Christers bilder är det även ett historiskt porträtt av sextiotalets Paris. Allt var inte bättre förr. Med lagen i ryggen var polisen avskyvärd mot transsexuella. Få känner till vardagen och den grymma behandling de utsattes för – förföljelse, arresteringar, tvångsklippning av hår. Så fort de hade lämnat kabaréscenen och var ute på gatan hade de inga rättigheter kvar.

Möjligheterna till ny identitet och arbete är lättare nu. I sitt kapitel uppmanar Jackie alla föräldrar till homosexuella och transsexuella till förståelse. Boken är lika aktuell idag som då, och nu berikad med två starka kvinnors berättelser om deras väg till att få vara som de är.

Text: Anna Nilsdotter, Paris 2011

Urban Åkerström

Etiketter Anna Nilsdotter, Christer Strömholm, Jackie och Nana, transsexuella, Vännerna på Place Blanche
Nyheter